Näringsrik mat och granskningskommitté inom äldreomsorgen

Mitt i välfärden lever många gamla och sjuka människor med undernäring. De får för lite och/eller fel slags mat. Enligt experterna får över 71.500 äldre på vård- och omsorgsboende  i sig alldeles för lite mat och näring.

Undernärda
  Att många äldre är undernärda är väl känt men vad är lösningen om det inte finns tillräckligt med personal för att hjälpa dem med matintag? Eller om effektivitetskraven styr och kommunerna har ansträngd ekonomi. För att få äldre att äta mer och bättre, räcker det inte med att personal från hemtjänsten tittar in och räcker över en matlåda som den äldre sen får värma i micron.

    För första gången har Livsmedelsverket tagit fram förslag till råd för mat inom äldreomsorgen. Syftet är att förebygga undernäring samt verka för positiva måltidsupplevelser och god aptit. Verket räknar med att cirka fem procent av de som bor hemma är undernärda, en rapport från socialstyrelsen räknar med att hälften av dessa är i riskzonen och ungefär hälften av de inom särskilt boende är undernärda. Bristen på tid och personalbrist uppger vara ett stort problem. 

Sex måltider om dagen
Livsmedelsverket rekommenderar minst sex måltider om dagen, tre huvudmål och tre mellanmål, men ger inga råd om portionsstorlekar. En person med liten aptit behöver sprida ut måltiderna för att orka få i sig tillräckligt. Mellanmålen ger i många fall 30-40 procent av energin och näringen, enligt Livsmedelsverket.
   Det är också viktigt att nattfasta (måltidsuppehållet under natten) inte blir för lång. Nattfastan bör inte överstiga 11 timmar enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Men många äldre tvingas ta sin medicin flera timmar innan de får mat på morgonen.

 

Råd kan bli en pappersprodukt
För att kunna realisera målen om god kvalitet i mat och måltidsmiljö krävs adekvat biståndsbedömning, tillräcklig bemanning i hemtjänst och särskilda boenden, samt en god samordning mellan de kommunala nämnder som ansvarar för mat och måltider inom äldreomsorgen. Och/eller de nämnder som beslutar om resurser till äldreomsorgen, i de fall de inte är en och samma.
    Det är också ett problem att det oftast inte sker nya biståndsbedömningar när den äldre får en plats på ett vård- och omsorgsboende. Med tilltagande omsorgsbehov och en ökad undernäring behövs ny biståndsbedömning för mat, måltidsmiljö och personal för att hinna hjälpa de äldre. Detta eftersom de äldre oftast då är i dåligt skick och hjälpbehoven är stora.

    Det krävs politiska beslut om vilken kvalitetsnivå man vill erbjuda inom äldreomsorgen. I biståndsbedömningen måste dessa krav kopplas samman med resursbehoven inom verksamheterna. Utan en koppling mellan kvalitetskrav och tillräckliga resurser i form av tid och bemanning finns en stor risk att Livsmedelsverkets goda råd blir en pappersprodukt utan verklighetsförankring. Och de äldre fortsatt förblir undernärda.

Resurser saknas

Och det står väl tämligen klart att  den tiden, bemanningen och ekonomiska resurserna som skulle behövas finns inte idag. Många äldre får inte ens komma ut i friska luften. Inom demensvården saknas  det  idag minst fyra miljarder kronor för att kommunerna ska nå upp till minimibemanning inom demensvården. Friskförklarade sjuka hänvisas i många fall till kommunernas försörjningsstöd. Detta belastar kommunernas ekonomi när det gäller basåtagande som vård, skola och  omsorg.

Plus minus noll

Samtidigt säger Göran Hägglund, socialminister, och Maria Larsson, barn- och äldreminister, att ”Vi satsar 3,7 miljarder kronor på de allra mest sjuka äldre” DN 12 Jan. 2011. Men det blir i stort sett plus minus noll eftersom behoven är större och effektivitetskraven styr. När media uppmärksammar brist på nattbemanning på vissa demensboenden kanske kommunen tillsätter bemanning men drar ner på andra områden. T ex andra  äldres antal timmar från hemtjänsten. Om de undernärda ska få bättre mathållning kanske man drar ner på utevistelsen. O.s.v. Vem ser till helheten? 

Kommunerna bestämmer

Det är kommunerna som bestämmer vilken mat och kvalitetsnivå som ska finnas inom  äldreomsorgen. En nationell värdegrund inom äldreomsorgen har antagits och lokala värdighetsgarantier ska uppmuntras. Men vilka förutsättningar ger riksdagen kommunerna att klara sina ökade åtaganden?

  På riksnivå måste politikerna följa upp i vilken mån Livsmedelsverkets förslag om råd för mat inom äldreomsorgen får något genomslag samt huruvida resurserna till kommunerna i övrigt är tillräckliga. T.ex: Hur implementeras värdegrund, kostråd, rätten till utevistelse, nattbemanning m.m?  Allt detta måste också ses i förhållande till personaltätheten och kommunernas ekonomiska förutsättningar.
   Politiker talar ofta om att förbättra äldreomsorgen men nya pengar tillförs sällan till kommunerna. Det krävs politiska beslut på riksdagsnivå om vilken kvalitetsnivå man vill erbjuda landets äldreomsorg.

   En granskningskommitté borde tillsättas som kontrollerar kvalitén inom äldreomsorgens alla olika delar: Vård- och omsorgsboende, inklusive korttidsvård,  och av hemtjänsten.

De gamla i Sverige svälter i äldrevården             Många äldre får för lite näring

Jumboplats kan drabba svenska pensionärer

I 2010 års valrörelse försökte partierna överträffa varandra med skattelöften till de svenska pensionärerna. Pensionärerna utgjorde 24 procent av de röstberättigade och kunde avgjort valet. Men den återkommande budgivningen i valrörelsen gjorde att många pensionärer hade svårt att se någon tydlig skillnad mellan blocken när det gällde pensionerna. 

Undvek levnadsförhållanden

Partierna undvek i stor utsträckning de äldres levnadsförhållanden  i valrörelsen. Det  som verkligen berör de äldre. T.ex. servicehus som omvandlas till dyra trygghetsbostäder. Därtill mindre pension två  år i rad. Detta tillsammans med ökade levnadsomkostnader, även för pensionärer, är den verkliga akilleshälen. Detta  hade pensionärerna lyssnat till.  Men det tog partierna inte upp i valrörelsen. De talade också tyst om de 256 miljarder som i slutet på 1990-talet togs bort från pensionsfonderna.  

Pensionärerna kan få ”betala” av

Summan av alla löften, svikna eller  bara i någon mån uppfyllda, blev i varje fall en negativ  utveckling både 2010 och 2011 för pensionärerna. Inkomstklyftan mellan förvärvsarbetande och pensionärer ökade ytterligare. Fortfarande betalar pensionärer mer skatt än förvärvsarbetande vid samma inkomst. Den skillnaden kommer att öka till pensionärernas nackdel om alliansregeringen inför ytterligare jobbskatteavdrag.

     Det nya pensionssystemet, som S, M, KD, FP och C beslutade om 1994, är så underfinansierat att den så kallade bromsen för första gången slog till 2010 och då sänkte inkomstpensionen med 3 procent. 2011 sänktes inkomstpensionen ytterligare, nu med 4,3 procent.

   Teoretiskt kan Sverige få en situation under 2011 och 2012 som innebär att samtidigt som samhällsekonomin tar ny fart med stigande löner får pensionärerna fortsätta att ”betala av” på bromsen. Effekten av bromsen blir i alla händelser att det dröjer åtminstone fram till 2013 innan pensionerna återigen kan höjas, enligt beräkningar från Försäkringskassan. 

Faktiska utgifter
Pensionerna borde i högre grad anpassas efter pensionärernas faktiska utgifter i form av hyra, el, matkostnader,  läkarbesök, mediciner, tandläkarbesök,  hemtjänst och så vidare.  Läkar- och medicinkostnader är högre för äldre liksom tandläkarräkningar som inte innefattas av högkostnadsskyddet. Flertalet pensionärer får en lägre disponibel inkomst  2011. Till allt detta kommer lagen om marknadshyror som började gälla den 1 januari 2011 och som kommer att slå hårt i storstäderna och blir ett extra stort problem för pensionärer och andra med låga inkomster.

Segregerat boende
I Stockholms stad omvandlas nu servicehusen till trygghetsbostäder. Det viktiga boende som servicehusen har utgjort med dygnet runt-vård ersätts nu av nyrenoverade trygghetslägenheter med en hyreshöjning från 37 procent. För en tvårummare som innan renoveringen kostade 5.736 kr /månaden hamnar hyran efter renovering på 9.054 kr/månad. Utöver det betalar boende för bl.a. vård, larm  och fritidsaktivitet som tidigare  ingick i hyran.

    Yngve Gustavsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, varnar nu för att reformen, omvandling  av servicehus, utestänger vissa grupper och därmed ökar segregationen.  Fattigpensionärerna, som framför allt är äldre kvinnor, har inte råd att bo där. Gustavsson  är också kritisk till att servicehusen successivt försvinner när de omvandlas till trygghetsboende. – Enligt mig är det helt vansinnigt eftersom vi ser att vårdbehoven ökar, sa Gustavsson.  Detta visar, förutom försämrade pensioner, hur politiken snabbt kan förändra/försämra de äldres levnadsvillkor.  

Prognos – näst sämst inom EU

Svenska pensioner kan hamna på jumboplats inom EU i framtiden. En rapport från EU-kommissionen visar att  de svenska pensionerna försämrats och nu ligger strax under genomsnittet i EU. År 2008 fick den som pensionerades efter 40 års yrkesliv i Sverige 65,0 procent av slutlönen i pension. Enligt EU  beräknas de svenska pensionerna 2048  bara vara  48,2 procent av slutlönen. Då kommer de svenska pensionerna att vara näst sämst i hela EU. Av alla EU-länder är det bara Estland som beräknas få lägre pensionsnivåer, enligt EU.

    Frågan kring pensionerna, nu och framöver,  bör lyftas upp men ur ett annat perspektiv än i valrörelsen 2010. För dagens såväl som framtida pensionärer.

Valanalys 2006 – hur gick det sen?

Det skrevs många intressanta inlägg om S valförlust 2006. Nedanstående är till delar utdrag ur en artikel på min hemsida där jag återgav det som verkade vara en intressant eftervalsanalys 2006. Finns det någonting att lära inför valet 2014 av 2006 års valrörelse?

Trodde inte på socialdemokratin
”Arbetarväljare trodde inte på socialdemokraternas budskap”, det var rubriken på förre folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johanssons eftervalsanalys i DN den 17 okt. 2006.  Det blev för mycket av att ”det går bra för Sverige” och för lite samhällskritik, skrev Johansson. Som menade att misslyckandet i arbetsmarknadsfrågor grundades redan 2003-2004. Och att valet då i praktiken förlorades. Johansson drog slutsatsen att det är unga arbetare och pensionärer med arbetarbakgrund som gick till Sverigedemokraterna, SD. De kände inte att S tog samhällsproblemen på allvar, enligt Johansson.

”Sossepolitik av 70-talsmodell”
Men Morgan Johansson fick kritik av statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som i Piteå tidning den 18 okt. 2006 gick till angrepp mot Johansson. – Jag förstår inte varför Morgan Johansson utfärdar en varning för att Socialdemokratin skulle riskera högervridning. Det är i så fall en varning som kommer tjugo år för sent. På 80-talet gjorde S en justering åt höger.
     Ljunggren tolkade Morgan Johanssons åsikter som absurda vänsteråsikter. Ljunggren skrev om att sälja samma gamla sossevänsterbudskap om att den offentliga sektorn måste expandera, höja skatterna, reglera samhället mer, cykelhjälmar, tvångsindelning av föräldraförsäkringen etc. Ljunggren tolkning av Johanssons debattinlägg var att om vi inte öser på med mer traditionell sossepolitik av 70-talsmodell så kommer SD och äter upp socialdemokratin.
     Morgan Johansson svarade i Piteå Tidning den 20 okt. 2006 under rubriken ”Har Stig-Björn Ljunggren tappat balansen?” Johansson undrade om Ljunggren önskade att S övergav den generella välfärdspolitiken eftersom vi tydligen inte får försvara den när den angrips.
    Vem siar bäst, av dessa två, om framtiden och S valutgång år 2010? Brist på riktigt arbete är demokratins akilleshäl. Det skapar en grogrund för missnöje och utslagning.

Fler utsatta
Vi kommer förmodligen att se en ytterligare hord av utsatta, arbetslösa, människor, däribland många fattiga barn, framöver mot valet 2010. Samtidigt som Alliansen talar om arbetskraftsinvandring. Vilka signaler sänder det till utsatta medborgar? Och om dessutom ett enklare budskap står till buds? Borgar det inte för en promenadseger för SD till riksdagen 2010? Det var min fråga.
    Det räcker kanske med att SD, om de är smarta, säger att vi kommer inte att motsätta oss arbetskraftsinvandring men först måste våra egna få arbete.

Anständiga medborgare blir desperata
Då handlade det inte längre om, som Stig-Björn Ljunggren antydde, om flummig vänsterpolitik av 70-talsmodell. Då handlar det om anständiga medborgare som i sin desperation, över arbetslöshet och utsatthet/utanförskap, söker sig åt ett helt annat hål än det vanliga. SD kan komma att växa i den stora spricka som nu vidgas alltmer i Sverige.
     SD fick 2.9 procent vid valet 2006. Sifo:s väljarbarometer (SvD 22/10 -06) gav SD 3,4 procent. Men uppgången kunde bero på den uppmärksamhet SD fått efter valet .
    Ett stort misstag som politikerna begår är att inte diskutera arbetslösheten. Är full sysselsättning möjlig? Svaret blir troligen: Nej. Då infinner sig nästa fråga: Hur skapar vi drägliga arbets- och samhällsförhållanden för de som tvingas stå utanför? Detta för att flertalet andra ska få det bättre – skatte- och samhällsekonomiskt? Det är bl.a. detta som valet 2010 kommer att handla om.

"Otydligheten har sitt pris"
Det var rubriken på ledarsidan Piteå tidning den 4 okt. 2006. Enligt ledarkrönikan, skriven av Mats Rosin, så lutar det alltmer åt att Sverigedemokraterna passerar fyraprocentspärren till riksdagen nästa val. Alltså 2010. ”Då lär det komma många förklaringar efteråt.”
     För att slippa kallas efterklok ville Rosin redan då lufta en egen åsikt: De andra partierna har blivit alldeles för lika varann. När alla partier gyttrar ihop sig i mitten blir det fritt fram för extremister.
Mats Rosin skrev också att ”Stora koalitioner" av österrikisk eller tysk modell har vi ju hittills, utom på kommunal nivå, inte sett här i landet men trängseln i mitten är lika påtaglig.
    – Samtidigt upplever sig stora väljargrupper, i våra glesbygder och storstädernas miljonprogramsområden som alltmer bortglömda av de etablerade partierna, vilket skapar grogrund just för politiska buskprofeter. När vänstern överger gamla ståndpunkter, främjar sig från arbetarklassen och drar sig in mot mitten – får det konsekvenser, skrev Rosin i Piteå tidning 4 okt 2006.

Tillväxt och socialpolitik
Ytterligare ett val har nu ägt rum – 2010 – med ytterligare en valförlust. S och övriga i oppositionen har en svårare uppgift än Alliansen. Oppositionen måste dels vinna vissa grupper medelklassväljare men också arbetarklassen, pensionärer och de medborgare som nu slagits ut av Alliansregeringen. Mantrat 140 utförsäkrade om dagen håller inte. Hur många har Alliansregeringen nu förpassat till utanförskap?
     Jag tror, liksom Morgan Johansson skrev i sin eftervalsanalys 2006, att det finns en bred folklig uppslutning bakom en samhällsmodell som minimerar klassklyftorna. Socialdemokratins, men också hela oppositionens uppgift är – vill jag tillägga – att påtala hur detta systemskifte skadar. Inte bara de svagaste - de som lever på marginalen, är arbetslösa, sjuka eller rent av utslagna - utan också hur detta drabbar såväl arbetare som tjänstemän.
    Detta, tillsammans med lämplig  förpackning av positiv  tillväxt och socialpolitik, är oppositionens viktigaste uppgift inför valet 2014. Eller som Folkbladet skrev 2010-12-31: ”När det drar ihop sig till val igen så kommer alliansen att vara i upplösningstillstånd.” Med då alla utförsäkrade och socialbidragstagare torde det finnas anledning att instämma i detta.