Hur de äldre mår förmedlas ofta av media, rapporter och undersökningar. Det är sällan genom politiker i en äldrenämnd eller socialnämnd runt om i landet. Partiernas intresse för äldres förhållanden varierar också. Från bra till låg nivå.
– Byt jobb är äldreminister Maria Larssons budskap till anställda i hemtjänsten som har dåliga arbetsvillkor. Rådet får Kommunals Annelie Nordström att koka av ilska. –Det är så korkat. Åtstramningens pris i en alltmer slimmad äldreomsorg är högt för de äldre, de anhöriga och för personalen
Det borde finnas mer djuplodande utvärdering kring den äldreomsorg som gradvis har monterats ner i landet. Denna nedmontering är ingen ny fråga men verkar idag än mer aktuell. Men omvandlingen av äldreboenden och servicehus, ibland nedläggning, är ingen självgående process. Det styrs av politiska beslut.
Marta Szebehely och Petra Ulmanen presenterade i november 2012 en tänkvärd rapport "Åtstramningens pris – hur påverkas de medelålders barnen av äldreomsorgens minskning”.
Vad är det då som de äldre allra mest behöver för att kunna leva ett socialt och tryggt liv?De behöver, liksom oss alla andra, trygghet och värdighet i olika former. Men snäva budgetramar gör att villkoren för biståndshandläggare och hemtjänstpersonal ger mindre omsorg till de äldre.
Grundläggande behov
De mest grundläggande behoven är: En trygg bostad, vällagad mat, utevistelse och social samvaro. Idag finns inte valfriheten att få välja mellan att bo kvar hemma eller att få komma till ett servicehus/äldreboende. Inte ens för den som fyllt 90 år. Den äldre bedöms allt oftare som ”för pigg” för plats på äldreboende.
Andra behov är vällagad, näringsrik mat. Antingen hemlagad, vilket idag tidsmässigt är svårt att uppnå. Eller upphandlad mat där beställarna ställer krav på maten ska vara näringsrik och god. Anpassad efter de äldres önskemål. Många äldre är idag undernärda.
Att få vistas utomhus borde vara ett självklart inslag i ett värdigt liv. Att få känna vinden blåsa i ansikte och hår. Få känna årstidens dofter. Att få minnas. Men så är det inte alltid. En äldre person tickar pengar om den behöver hjälp med att komma ut. Och de krympande anslagen, minskad personalstyrka, stress och underbemanning gör att de äldre kommer ut alltför sällan.
Allra svårast har de dementa som bor kvar hemma. Demens är också anhörigas sjukdom med all den oro som följer.Och stor ensamhet för den demente. Demensförbundet undrade i ett reportage vad tre minuters samtal och ett lunchpaket – ger för de dementa.
I rapporten ”Matlåda – med eller utan samtal” gav Kommunal och Akademikerförbundet, SSR, en rad förslag till hur målet om god kvalitet i vården kan nås. Ökad grundbemanning i äldreomsorgen och kontinuitet genom god planering och uppföljning av insatser. Det är A och O inom vården. Matlåda – med eller utan samtal
Plats för återhämtning
För de äldre som bor kvar hemma är möjligheten att få en tids återhämtning, en korttidsplats (tidigare benämnt korttidsboende) viktigt. När man minskade på servicehus/äldreboenden och sjukhusen ansåg de äldre allt fortare färdigbehandlade var förutsättningen att det skulle finnas tillräckligt med korttidsplatser. Idag är dessa platser mycket svåra att få. Politikerna måste skärpa sig.
Som exemplet med Erik som svag och medtagen efter en sjukhusvistelse behövde tillsyn minst fyra gånger natt och dag. Borde inte Erik ha fått en korttidsplats för återhämtning under några dagar eller en vecka? Att sen vårdbiträdet som tjänstgjort natt på morgonen upptäckte att hon gått till fel person – vid fem tillfällen under natten utgör förhoppningsvis ett undantag.
Svenska Dagbladet hade under början av 2010 flera reportage om hur de hade granskat äldreomsorgen i Stockholms kommun för år 2009. Om detta, Erik och mer därtill, kan ni läsa i min interpellation om "Kontinuerlig granskning av äldrevården".
Det är ofta tidningar och TV som ger oss, politiker såväl som allmänhet, information om vad som hänt. Det tackar vi för. Det är bra att media granskar men det blir en något omvänd turordning. Det borde vara politikerna som i första hand granskade sin kommuns egen verksamhet. Inte minst när det handlar om vård och omsorg, alltså äldre och funktionsnedsatta.
Nu är det viktigt att alla politiker börjar förstå situationens allvar och slår näven i bordet!
31 januari 2014
19 januari 2014
Äldreomsorgen kräver ständig bevakning
Håller servicehus/äldreboenden på att avvecklas till förmån för trygghetsboenden? Det är ingen ny fråga men verkar idag än mer aktuell. Men omvandlingen av äldreboenden och servicehus, ibland nedläggning, är ingen självgående process. Det styrs av politiska beslut.
Av protokoll från kommunstyrelsens pensionärsråd sammanträde den 14 Jan –14 framgår följande.[…] ”Vidare informerar förvaltningschefen att det kommer att byggas nya äldreboenden samtidigt som en del gamla äldreboenden kommer att läggas ned.” Är det inte i klartext så att det ska byggas nya trygghetsboenden. Och att äldreboenden bl.a servicehusen omvandlas, fasas ut eller läggs ner? Trygghetsboenden kommunernas populära spargris.
Det statliga investeringsstödet har bidragit till att särskilda boendeformer och servicehus alltmer omvandlas till trygghetsbostäder. Det är en väntad men oönskad effekt av stödet. Vilket Socialstyrelsen har varnat för.
”Socialstyrelsen ser med stor oro på de senaste årens minskning av antalet platser i särskilt boende. Det är därför av största vikt att utbyggnaden av trygghetsbostäder inte sker på bekostnad av platser i vård- och omsorgsboenden.” Ur Socialstyrelsens yttrande över Äldreboendedelegationens slutbetänkande ”Bo bra hela livet” (SOU 2008:113).Dnr S2008/10786/ST.
Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboenden, det vill säga drygt 30.000 platser. Antalet personer med hemhjälp har ökat under de senaste decennierna i takt med att äldreboenden har lagts ner. Men det har inte kompenserats av utökad hemtjänst – sett till antalet hjälptimmar per person. Därav en del av problemet. När beviljad hemtjänst inte räcker till tvingas fler närstående vårda sina anhöriga. Dessutom har Sverige halverat antalet sjukhussängar på mindre är 20 år. Allt fler äldre anses allt snabbare färdigbehandlade.
2010 skev jag en interpellation:om kontinuerlig granskning av äldrevården. SvD hade under jan. 2010 granskat äldreomsorgen i Stockholms kommun för år 2009. Men svaren på de fem frågorna är fortfarande till stor del – just obesvarade.
Eftersom vissa frågor kring äldrevården har gått runt under lång tid utan större förändring visas här ett ärende från 2009. ”Planering av boenden för äldre i Stockholms stad”.
Roger Mogert, S, tar där på sid 11-12, upp frågor som också är aktuella i dag. ”Trots löften om att servicehusen ska vara kvar saknas beslut. Trots undersökningar som visar stort intresse för servicehus prövas inte nya vägar för att bereda fler äldre tryggheten av att bo i servicehus. Tvärtom läggs servicehus ned och vård och boendeplatser avvecklas.
Trots påståenden om generösa riktlinjer får de äldre i staden stå med mössan i hand och tigga sig till ett boende som de egentligen enligt de politiska intentionerna skulle ha rätt till.” Eget påpekande: Idag orkar många inte ens stå med mössan i hand eftersom de är i så dåligt skick.
I äldrenämnden, sidan 44-45, reserverade sig S, V och MP i ärendet och skrev bl.a: ”Staden har idag ett överskott av lägenheter i servicehus. Den genomförda undersökningen om intresset för servicehus visar att det finns ett stort intresse bland äldre att flytta till servicehus. Många avstår dock från att söka då man räknar med att få ett avslag.” Precis som idag.
Tjänstemän har sedan en längre tid i tjänsteutlåtande och tertialbokslut skrivit att de äldre inte vill flytta till servicehus. Det har varit känt att så inte är fallet. Ändå har äldrenämnden och politiker i övrigt inte tillräckligt lyckats nå ut med budskapet att många äldre vill flytta ett servicehus. Vi har stått på åskådarplats när tjänstemännen har huserat. Detta har accepterats av alliansen.
Men ett yttrande från kommunstyrelsens pensionärsråd, KPR, inför äldrenämnden den 24 september 2013 är värt att ta upp. Där återges att 40 % av ansökningarna till servicehus avslås, trots de redovisade bedömningsgrunderna. Enligt KPR är det stora skillnader mellan stadsdelarna. Eftersom jag inte kan hitta just detta dokument under äldrenämndens övriga ärenden 13-09-24 så skannas yttrandet in. Läs sidan tre.
Mycket är varken svart eller vitt när det gäller äldreomsorgen. Men det krävs ständig bevakning inom denna komplicerade sektor. Inte minst när det gäller möjligheten att få komma till ett servicehus/äldreboenden. Men det är bråttom innan de återstående servicehus/äldreboenden avvecklas.
Av protokoll från kommunstyrelsens pensionärsråd sammanträde den 14 Jan –14 framgår följande.[…] ”Vidare informerar förvaltningschefen att det kommer att byggas nya äldreboenden samtidigt som en del gamla äldreboenden kommer att läggas ned.” Är det inte i klartext så att det ska byggas nya trygghetsboenden. Och att äldreboenden bl.a servicehusen omvandlas, fasas ut eller läggs ner? Trygghetsboenden kommunernas populära spargris.
Det statliga investeringsstödet har bidragit till att särskilda boendeformer och servicehus alltmer omvandlas till trygghetsbostäder. Det är en väntad men oönskad effekt av stödet. Vilket Socialstyrelsen har varnat för.
”Socialstyrelsen ser med stor oro på de senaste årens minskning av antalet platser i särskilt boende. Det är därför av största vikt att utbyggnaden av trygghetsbostäder inte sker på bekostnad av platser i vård- och omsorgsboenden.” Ur Socialstyrelsens yttrande över Äldreboendedelegationens slutbetänkande ”Bo bra hela livet” (SOU 2008:113).Dnr S2008/10786/ST.
Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboenden, det vill säga drygt 30.000 platser. Antalet personer med hemhjälp har ökat under de senaste decennierna i takt med att äldreboenden har lagts ner. Men det har inte kompenserats av utökad hemtjänst – sett till antalet hjälptimmar per person. Därav en del av problemet. När beviljad hemtjänst inte räcker till tvingas fler närstående vårda sina anhöriga. Dessutom har Sverige halverat antalet sjukhussängar på mindre är 20 år. Allt fler äldre anses allt snabbare färdigbehandlade.
2010 skev jag en interpellation:om kontinuerlig granskning av äldrevården. SvD hade under jan. 2010 granskat äldreomsorgen i Stockholms kommun för år 2009. Men svaren på de fem frågorna är fortfarande till stor del – just obesvarade.
Eftersom vissa frågor kring äldrevården har gått runt under lång tid utan större förändring visas här ett ärende från 2009. ”Planering av boenden för äldre i Stockholms stad”.
Roger Mogert, S, tar där på sid 11-12, upp frågor som också är aktuella i dag. ”Trots löften om att servicehusen ska vara kvar saknas beslut. Trots undersökningar som visar stort intresse för servicehus prövas inte nya vägar för att bereda fler äldre tryggheten av att bo i servicehus. Tvärtom läggs servicehus ned och vård och boendeplatser avvecklas.
Trots påståenden om generösa riktlinjer får de äldre i staden stå med mössan i hand och tigga sig till ett boende som de egentligen enligt de politiska intentionerna skulle ha rätt till.” Eget påpekande: Idag orkar många inte ens stå med mössan i hand eftersom de är i så dåligt skick.
I äldrenämnden, sidan 44-45, reserverade sig S, V och MP i ärendet och skrev bl.a: ”Staden har idag ett överskott av lägenheter i servicehus. Den genomförda undersökningen om intresset för servicehus visar att det finns ett stort intresse bland äldre att flytta till servicehus. Många avstår dock från att söka då man räknar med att få ett avslag.” Precis som idag.
Tjänstemän har sedan en längre tid i tjänsteutlåtande och tertialbokslut skrivit att de äldre inte vill flytta till servicehus. Det har varit känt att så inte är fallet. Ändå har äldrenämnden och politiker i övrigt inte tillräckligt lyckats nå ut med budskapet att många äldre vill flytta ett servicehus. Vi har stått på åskådarplats när tjänstemännen har huserat. Detta har accepterats av alliansen.
Men ett yttrande från kommunstyrelsens pensionärsråd, KPR, inför äldrenämnden den 24 september 2013 är värt att ta upp. Där återges att 40 % av ansökningarna till servicehus avslås, trots de redovisade bedömningsgrunderna. Enligt KPR är det stora skillnader mellan stadsdelarna. Eftersom jag inte kan hitta just detta dokument under äldrenämndens övriga ärenden 13-09-24 så skannas yttrandet in. Läs sidan tre.
Mycket är varken svart eller vitt när det gäller äldreomsorgen. Men det krävs ständig bevakning inom denna komplicerade sektor. Inte minst när det gäller möjligheten att få komma till ett servicehus/äldreboenden. Men det är bråttom innan de återstående servicehus/äldreboenden avvecklas.
Konsensuspolitik drabbar grupper i behov av stöd
Tanken med demokrati är att vi som medborgare ska välja representanter som ska föra vår talan. Tjänstemännen ska utreda, utan egen åsikt, vad det finns för alternativ. Vad händer i samhället om politikerna är överens, konsensus, i beslut som inte är tillräckligt utredda? Som nedan.
Är det då tjänstemännen som bestämmer? Sådana här beslut förekommer ibland när det gäller sociala frågor där de involverade har svårt att hävda sig eller komma med konkreta motargument.
Just nu har jag tre interpellationer som kommer att debatteras i Stockholms kommunfullmäktige. De har alla en gemensam nämnare: De berörda tillhör grupper i behov av stöd och där det politiska intresset är tämligen svagt.
Resursskolorna. Det var en enig utbildningsnämnd, förutom särskilt uttalande, som i april i fjol tog beslutet att förändra tilläggsbeloppet för resursskolorna i Stockholms stad. Utan konsekvensanalys och utan riskbedömning utifrån ett barnhälsoperspektiv.
Men det var först i augusti som frågan kom i fokus och blev allmänt känt. Tilläggsbeloppen skulle dras in eller starkt reduceras vilket skulle kunna betyda nedläggning eller stora förändringar för flertalet resursskolor. Den 2 september skrev jag denna interpellation.
Var fanns barnhälsoperspektivet, relevant konsekvensbeskrivning med riskbedömningar inom utbildningsförvaltningen och dess nämnd? Det saknades inte varningssignaler. Stockholms stad bryter mot arbetsmiljölagen. Specialister på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset slog också larm.
Även enhetschefen på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, i Stockholm varnade. Så gjorde även rektorerna, anonymt via media, skolorna inte var rustade att ta emot dessa elever. Och Skolborgarrrådet backade. Reglerna för resursskolornahar skärpts för mycket. Men hur reagerade oppositionen? Sämre har det hittills gått för dyslexiskolan Ängkärrskolan som också är en resursskola.
Enhetschefen på utbildningsförvaltningen, säger här i inslaget: – Men om man bara har dyslexi och inte har någon ytterligare funktionsnedsättning så tillhör man inte någon av de målgrupper som är berättigade till ett tilläggsbelopp enligt nämndens beslut. Och Lotta Edholm talade inte klarspråk i inslaget.
Blomqvist hade fel eller så var han okunnig – liksom nämnden – när han framhöll att dyslexi inte är ett funktionshinder. Sverige har, liksom flera andra länder i världen, erkänt dyslexi som ett funktionshinder, ett språkbiologiskt handikapp.
Allvarligt om en enig nämnd lägger ner landets enda kombinerade dyslexi- och resursskola utan konsekvensanalys. I Sverige är dyslexi erkänt som ett funktionshinder sedan 1990. Blomqvist förefaller inte heller känna till att 96 av Ängkärrskolans 120 elever har ytterligare funktionshinder.
Gruppboenden. Behovet av särskilda boenden, enligt LSS och SoL, är mycket stort och utbyggnadstakten minimal i jämförelse med behoven. Media och allmänhet bör rikta sin uppmärksamhet mot gruppboenden. Interpellation
Handelsvägen 186 I DN den 19 november –13 stod att boende skulle tvingas att flytta från sin bostad på Handelsvägen 186 i södra Stockholm. De hade bott där sen lång tid. Vad var nu detta? De bodde i Stockholmshem, det vi tidigare kallat för allmännyttan. Och som varit en ledstjärna i den bostadssociala politiken i Sverige sedan 1940-talet.I praktiken har de kommunala bostadsbolagen tidigare tagit en stor del av ansvaret för den visionen.
Nu skulle boende tvingas flytta ut och andra skulle flytta in. De utflyttade skulle beredas annat boende.Vad var samhällsnyttan med detta? De ska tvingas bort från boendet. Har Stockholmshem dessutom så undermåliga hyreskontrakt att boende i princip kan vräkas? Utan att ha misskött sig.
VD:n för Stockholmshem fattade i mars 2013 ett inriktningsbeslut om att omvandla delar av bostäderna på Handelsvägen 186. Underlaget var tunt och bristfälligt. Schack matt, nästa drag! Här interpellationen. Och hur reagerade politikerna? Kanske som i utbildningsnämnden i april samma år. Nickade utan att ifrågasätta. Alla var eniga om inriktningsbeslutet. Det fanns ett särskilt uttalande, dock inte om Handelsvägen 186, men som ändå kan vara intressant att läsa.
Det finns frågor som kan avgöras i samförstånd. Men om det berör enskilda (t.ex, omhändertagande av barn eller där äldre nekas visst stöd eller boende) eller då grupper berörs måste det finnas ett gediget underlag inför beslut. En opposition måste våga ifrågasätta.
Om t.ex. flera tjänstemän på samma avdelning har samma politiska åsikt och arbetar för ett visst mål, måste oppositionen vara granskande och kritiskt tänkande. Men det är det lite si och så med i dessa dagar.
Är det då tjänstemännen som bestämmer? Sådana här beslut förekommer ibland när det gäller sociala frågor där de involverade har svårt att hävda sig eller komma med konkreta motargument.
Just nu har jag tre interpellationer som kommer att debatteras i Stockholms kommunfullmäktige. De har alla en gemensam nämnare: De berörda tillhör grupper i behov av stöd och där det politiska intresset är tämligen svagt.
Resursskolorna. Det var en enig utbildningsnämnd, förutom särskilt uttalande, som i april i fjol tog beslutet att förändra tilläggsbeloppet för resursskolorna i Stockholms stad. Utan konsekvensanalys och utan riskbedömning utifrån ett barnhälsoperspektiv.
Men det var först i augusti som frågan kom i fokus och blev allmänt känt. Tilläggsbeloppen skulle dras in eller starkt reduceras vilket skulle kunna betyda nedläggning eller stora förändringar för flertalet resursskolor. Den 2 september skrev jag denna interpellation.
Var fanns barnhälsoperspektivet, relevant konsekvensbeskrivning med riskbedömningar inom utbildningsförvaltningen och dess nämnd? Det saknades inte varningssignaler. Stockholms stad bryter mot arbetsmiljölagen. Specialister på Sachsska barn- och ungdomssjukhuset slog också larm.
Även enhetschefen på BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, i Stockholm varnade. Så gjorde även rektorerna, anonymt via media, skolorna inte var rustade att ta emot dessa elever. Och Skolborgarrrådet backade. Reglerna för resursskolornahar skärpts för mycket. Men hur reagerade oppositionen? Sämre har det hittills gått för dyslexiskolan Ängkärrskolan som också är en resursskola.
Enhetschefen på utbildningsförvaltningen, säger här i inslaget: – Men om man bara har dyslexi och inte har någon ytterligare funktionsnedsättning så tillhör man inte någon av de målgrupper som är berättigade till ett tilläggsbelopp enligt nämndens beslut. Och Lotta Edholm talade inte klarspråk i inslaget.
Blomqvist hade fel eller så var han okunnig – liksom nämnden – när han framhöll att dyslexi inte är ett funktionshinder. Sverige har, liksom flera andra länder i världen, erkänt dyslexi som ett funktionshinder, ett språkbiologiskt handikapp.
Allvarligt om en enig nämnd lägger ner landets enda kombinerade dyslexi- och resursskola utan konsekvensanalys. I Sverige är dyslexi erkänt som ett funktionshinder sedan 1990. Blomqvist förefaller inte heller känna till att 96 av Ängkärrskolans 120 elever har ytterligare funktionshinder.
Gruppboenden. Behovet av särskilda boenden, enligt LSS och SoL, är mycket stort och utbyggnadstakten minimal i jämförelse med behoven. Media och allmänhet bör rikta sin uppmärksamhet mot gruppboenden. Interpellation
Handelsvägen 186 I DN den 19 november –13 stod att boende skulle tvingas att flytta från sin bostad på Handelsvägen 186 i södra Stockholm. De hade bott där sen lång tid. Vad var nu detta? De bodde i Stockholmshem, det vi tidigare kallat för allmännyttan. Och som varit en ledstjärna i den bostadssociala politiken i Sverige sedan 1940-talet.I praktiken har de kommunala bostadsbolagen tidigare tagit en stor del av ansvaret för den visionen.
Nu skulle boende tvingas flytta ut och andra skulle flytta in. De utflyttade skulle beredas annat boende.Vad var samhällsnyttan med detta? De ska tvingas bort från boendet. Har Stockholmshem dessutom så undermåliga hyreskontrakt att boende i princip kan vräkas? Utan att ha misskött sig.
VD:n för Stockholmshem fattade i mars 2013 ett inriktningsbeslut om att omvandla delar av bostäderna på Handelsvägen 186. Underlaget var tunt och bristfälligt. Schack matt, nästa drag! Här interpellationen. Och hur reagerade politikerna? Kanske som i utbildningsnämnden i april samma år. Nickade utan att ifrågasätta. Alla var eniga om inriktningsbeslutet. Det fanns ett särskilt uttalande, dock inte om Handelsvägen 186, men som ändå kan vara intressant att läsa.
Det finns frågor som kan avgöras i samförstånd. Men om det berör enskilda (t.ex, omhändertagande av barn eller där äldre nekas visst stöd eller boende) eller då grupper berörs måste det finnas ett gediget underlag inför beslut. En opposition måste våga ifrågasätta.
Om t.ex. flera tjänstemän på samma avdelning har samma politiska åsikt och arbetar för ett visst mål, måste oppositionen vara granskande och kritiskt tänkande. Men det är det lite si och så med i dessa dagar.
06 januari 2014
Äldreomsorg – social infrastruktur
Marta Szebehely professor vid Stockholms universitet, föreläste i ABF-huset i Stockholm våren 2012 på ett möte som ordnats av Gröna Seniorer i stockholmsregionen.
En utgångspunkt som Marta Szebehely lyfte fram var att äldreomsorgen är en välfärdstjänst. Precis som sjukvård, skola och barnomsorg Den är en del av den sociala infrastrukturen – på samma sätt som vägar och järnvägar. Oavsett om vi just nu går på vägen så behöver vi den. Kommunen har det yttersta ansvaret, inte familjen. Det ska vara lika för rika och fattiga, den nordiska modellen.
Äldreomsorgen är inte som vilken annan tjänst som helst .Den är viktig för oss alla även om vi just nu inte använder den. Om jag vet att det finns en bra äldreomsorg när jag blir gammal då kan jag, i aktiv ålder, ägna mig åt mitt jobb och sociala intressen. Jag behöver inte oroa mig speciellt för min ålderdom. Det är viktigt.
Och har jag gamla föräldrar som har behov av omsorg då kan jag ägna mig fullt ut åt mitt jobb om jag vet att det finns en bra äldreomsorg. Det är det som Marta Szebehely menar med att äldreomsorgen är en välfärdstjänst och en del av den sociala infrastrukturen. Det påverkar välfärden för många fler än de som just nu använder den.
Szebehely tog upp rapporten ”Åtstramningens pris – hur påverkas de medelålders barnen av äldreomsorgens minskning”. Den visar att cirka 360.000 personer i arbetsför ålder hjälper en närstående varje dag eller flera gånger i veckan som anhörigvårdare.
Anhörigomsorgen har ökat dramatiskt. Mellan 80.000 och 100. 000 personer, mest lågavlönade kvinnor, har gått ned i arbetstid med lägre lön och sämre framtida pension som följd av att de hjälper närstående. Men vården av anhöriga ökar i alla sociala grupper. Mest omfattande är den dock fortfarande bland lågutbildade äldre.
Att köpa sig privat hjälp är vanligare hos högutbildade och detta har också ökat. Men betydligt mindre än hjälp från anhöriga. Det är viktigt att den svenska arbetsmarknaden får tillgång till alla duktiga kvinnor. Då är det viktigt med en stödjande struktur. En är äldreomsorgen och en annan är barnomsorgen.
Det största problemet är att det inte satsas tillräckligt med pengar på äldreomsorgen, enligt Marta Szebehely. Som också menar att ju mer pengar till äldreomsorgen, desto fler medelålders kvinnor i förvärvsarbete.
Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboenden, det vill säga drygt 30. 000 platser. Antalet personer med hemhjälp har ökat under de senaste decennierna i takt med att äldreboenden har lagts ner. Men det har inte kompenserats av utökad hemtjänst – sett till antalet hjälptimmar. Därav en del av problemet. När beviljad hemtjänst inte räcker till tvingas fler närstående vårda sina anhöriga.
Dessutom har Sverige halverat antalet sjukhussängar på mindre är 20 år. Fler anses allt snabbare färdigbehandlade.Vi ser nu resultatet inom akutsjukvården. Det drabbar även äldre sjuka som skulle behöva en tids konvalescens. Men korttidsplatserna blir allt färre. Prioriteringarna allt hårdare. Då räknar man med de anhöriga.
”Vabdagar”, en motsvarighet till barnomsorg, diskuteras också på mötet. Det innebär att anhöriga vid kortare tillfällen skulle kunna gå från jobbet för att hjälpa föräldern med exempelvis läkarbesök.
Marta Szebehely oroas över vad som händer med medelålders kvinnors möjligheter att arbeta när 40-talisterna blir gamla. Sverige är också det land i Europa som har flest medelålders förvärvsarbetande kvinnor
– Därför är vi också beroende av en utbyggd äldreomsorg och därför är åtstramningarna, ett väldigt stort problem, säger Marta Szebehely.
Det här är viktiga frågor som politikerna borde ägna mer tid och uppmärksamhet åt. Frågan är varför de är så tysta.
Artikeln har tidigare varit införd i Miljömagasinet
En utgångspunkt som Marta Szebehely lyfte fram var att äldreomsorgen är en välfärdstjänst. Precis som sjukvård, skola och barnomsorg Den är en del av den sociala infrastrukturen – på samma sätt som vägar och järnvägar. Oavsett om vi just nu går på vägen så behöver vi den. Kommunen har det yttersta ansvaret, inte familjen. Det ska vara lika för rika och fattiga, den nordiska modellen.
Äldreomsorgen är inte som vilken annan tjänst som helst .Den är viktig för oss alla även om vi just nu inte använder den. Om jag vet att det finns en bra äldreomsorg när jag blir gammal då kan jag, i aktiv ålder, ägna mig åt mitt jobb och sociala intressen. Jag behöver inte oroa mig speciellt för min ålderdom. Det är viktigt.
Och har jag gamla föräldrar som har behov av omsorg då kan jag ägna mig fullt ut åt mitt jobb om jag vet att det finns en bra äldreomsorg. Det är det som Marta Szebehely menar med att äldreomsorgen är en välfärdstjänst och en del av den sociala infrastrukturen. Det påverkar välfärden för många fler än de som just nu använder den.
Szebehely tog upp rapporten ”Åtstramningens pris – hur påverkas de medelålders barnen av äldreomsorgens minskning”. Den visar att cirka 360.000 personer i arbetsför ålder hjälper en närstående varje dag eller flera gånger i veckan som anhörigvårdare.
Anhörigomsorgen har ökat dramatiskt. Mellan 80.000 och 100. 000 personer, mest lågavlönade kvinnor, har gått ned i arbetstid med lägre lön och sämre framtida pension som följd av att de hjälper närstående. Men vården av anhöriga ökar i alla sociala grupper. Mest omfattande är den dock fortfarande bland lågutbildade äldre.
Att köpa sig privat hjälp är vanligare hos högutbildade och detta har också ökat. Men betydligt mindre än hjälp från anhöriga. Det är viktigt att den svenska arbetsmarknaden får tillgång till alla duktiga kvinnor. Då är det viktigt med en stödjande struktur. En är äldreomsorgen och en annan är barnomsorgen.
Det största problemet är att det inte satsas tillräckligt med pengar på äldreomsorgen, enligt Marta Szebehely. Som också menar att ju mer pengar till äldreomsorgen, desto fler medelålders kvinnor i förvärvsarbete.
Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats i äldreboenden, det vill säga drygt 30. 000 platser. Antalet personer med hemhjälp har ökat under de senaste decennierna i takt med att äldreboenden har lagts ner. Men det har inte kompenserats av utökad hemtjänst – sett till antalet hjälptimmar. Därav en del av problemet. När beviljad hemtjänst inte räcker till tvingas fler närstående vårda sina anhöriga.
Dessutom har Sverige halverat antalet sjukhussängar på mindre är 20 år. Fler anses allt snabbare färdigbehandlade.Vi ser nu resultatet inom akutsjukvården. Det drabbar även äldre sjuka som skulle behöva en tids konvalescens. Men korttidsplatserna blir allt färre. Prioriteringarna allt hårdare. Då räknar man med de anhöriga.
”Vabdagar”, en motsvarighet till barnomsorg, diskuteras också på mötet. Det innebär att anhöriga vid kortare tillfällen skulle kunna gå från jobbet för att hjälpa föräldern med exempelvis läkarbesök.
Marta Szebehely oroas över vad som händer med medelålders kvinnors möjligheter att arbeta när 40-talisterna blir gamla. Sverige är också det land i Europa som har flest medelålders förvärvsarbetande kvinnor
– Därför är vi också beroende av en utbyggd äldreomsorg och därför är åtstramningarna, ett väldigt stort problem, säger Marta Szebehely.
Det här är viktiga frågor som politikerna borde ägna mer tid och uppmärksamhet åt. Frågan är varför de är så tysta.
Eivor Karlsson
Artikeln har tidigare varit införd i Miljömagasinet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)